De svenska myndigheternas administrationer har inte förstått att åtminstone de våldsutsatta barnen ska skyddas och det redan i brottsförebyggande syfte. Det hjälper ju inte med en massa nya lagar och direktiv om man inte också avsätter resurser så att de kan tillämpas på ett bra och effektivt sätt för nyttjarna.
I Sverige åsidosätts mänskliga rättigheter allt oftare och det gäller även barnens. Merparten av barnen vars mammor misshandlas får ingen konkret hjälp alls av samhället. För den som utsätts för stalking gäller detsamma oavsett ålder och kön och för de vuxna oavsett om de har barn eller inte. Den svenska allmänheten skulle aldrig i livet vilja bli inblandad eftersom man riskerar att hamna i skottgluggen för förövaren då man vet att polisen inte kommer att kunna hjälpa eller skydda om något händer. På kommunernas socialtjänster finns ofta varken engagerad eller kompetent personal. Det finns stora rutinmässiga brister i effektivitet inom organisationerna och samordningen mellan dem är under all kritik. Otillräckliga ekonomiska resurser kan som alltid i dessa sammanhang läggas till listan.
Kommunernas och vårdkedjans auktoritära och ineffektiva socialförsäkringssystem och rutiner med skamligt dålig resursanvändning och samordning kostar inte bara samhället och skattebetalarna enorma pengar. Det tvingar också många utsatta människor till att i fullständig passivitet leva kvar i sina helveten i väntan på hjälp som de kanske aldrig får. Allt medan hälsan och privatekonomin bit för bit ramlar sönder.
Stora brister i vårdkedjan för misshandlade och stalkade!
Resan med den nya socialförsäkringen blir ofta psykisk tortyr för både barn och vuxna som redan fått svåra skador. Det är inte bara de fysiska skadorna som behöver läka utan även de psykiska kan kräva behandling under lång tid innan människor klarar stressen det innebär att arbeta. Socialförsäkringen är dessutom helt i otakt med den vårdens väntetider som kan bli flera år. Lägg till att Landsting och BUP i många fall inte ens har kompetenta specialister och att de av kostnadsskäl inte remmitterar till sådana så förstår de flesta som vill ha klarsyn att svårt utsatta människor som inte kan bekosta terapin själva helt enkelt får vara utan. Desperata sjuka hänvisas därmed avsiktligt till felaktig vård och skador som PTSD cementeras och förvärras.
Större och hållbara förändringar måste bygga på ett underifrånperspektiv. För det krävs att nyttjarna dvs. det svenska folket, måste bli mer engagerade för dem som drabbas av både sjukdom, olycksfall, våld och stalking och kollektivt försöka förmå de lokala politikerna att åtgärda bristen på tillgänglig adekvat hjälp. De skulle då med kraft tvingas lyfta kravet på en förändring till riksdagspolitikerna och regeringen.
DE SVENSKA SOCIALINGENGÖRERNA ÄR SKRÄMMANDE OKUNNIGA!
0 comments:
Post a Comment